Erik klev in genom ytterdörren och hann knappt stänga den innan Linnea, hushållerskan, grep tag i hans arm. Hennes grepp var hårt, nästan panikartat, och hon drog honom in i kappskåpet. Innan han hann fråga vad som stod på tryckte hon handen över hans mun. ”Håll käften.
Säg inte ett ord”, väste hon. Han stirrade på henne i mörkret. Hon såg inte rädd ut, hon såg ut som någon som visste exakt vad som höll på att hända. Genom en springa i garderobsdörren såg han dem: hans fru Victoria och hans bror Magnus, stående tillsammans i vardagsrummet med champagneglas i händerna.
De skrattade. De firade något. Erik lyssnade medan hans värld sakta höll på att rämna. De pratade inte om en överraskning.
De pratade om gift. Om hur de doserat det långsamt, dag efter dag, så att ingen skulle ana något. De ville att hans död skulle se naturlig ut. De ville ta över företaget, huset, allt.
Hans huvud bultade. Kroppen kändes tung och otymplig, och plötsligt förstod han att illamåendet han känt de senaste veckorna inte varit slump. Det var dem. Han försökte att inte hyperventilera.
Ett felsteg, ett enda ljud, och allt var över. Hans arm snuddade mot en hylla och ett litet föremål gled i golvet. Det small svagt mot parketten. Rösterna utanför tystnade omedelbart.
Tystnaden var värre än skratten. Erik visste att de hade hört det. Han hörde Victoria säga, med en röst som var iskall: ”Vi måste kolla vad det var. ”
Linnea tryckte sig närmare honom och viskade med darrande läppar.
”De kommer att döda oss båda om de hittar oss. Vi måste röra oss nu. ”
Erik nickade stelt. Giftet i hans kropp gjorde varje steg tungt och osäkert, men Linnea lindade hans arm över sin axel och tog nästan hela hans vikt.
De smög genom huset medan röster närmade sig. Hon drog honom genom korridoren, mot den bakre utgången, med en beslutsamhet som trotsade hennes spensliga kropp. När de nådde bilen och motorljudet vällde fram genom natten, insåg Erik att han satt i framsätet med darrande händer, på flykt från sitt eget liv. Han hade förlorat sin bror och sin fru, men han hade fortfarande sin puls.
Den slog, oregelbundet och svagt, men den slog. Linnea körde med blicken stelt framåt. Hon sa inte ett ord förrän de passerat stadsgränsen, och sedan sade hon, med en röst som var konstigt lugn: ”De tror att du är hemma. Vi har några timmar på oss innan de förstår att du är borta.
”
Erik blundade. Han visste inte vart de var på väg, men han visste att han aldrig skulle återvända. Han hörde fortfarande Victorias röst i sitt huvud. Hon lät inte som hans fru.
Hon lät som någon han aldrig hade känt. De stannade aldrig förrän gryningen bröt igenom, och först då vågade Erik andas ut. Han satt kvar, stirrade ut över landskapet, och förstod att slutet på hans gamla liv bara var början på något mycket farligare. Nu handlade det inte om att överleva giftet.
Det handlade om att överleva dem.
