Jag låg fortfarande i barnsäng, fem dagar efter förlossningen, när Albin slängde ner några skjortor i en resväska och visslade sorglöst. Lilla Liv skrek av hunger i mina armar, och stygnen efter förlossningen dunkade med varje hjärtslag. Jag frågade varför han packade när han skulle vara pappaledig. Han svarade kallt att han skulle åka till Gotland med sina föräldrar, Bertil och Ingrid, för att de mådde dåligt.
Jag protesterade, men han pekade på mig och sa att jag bara hade fött barn, att det inte var någon dödlig sjukdom, och att andra kvinnor föder barn på fälten och går tillbaka till jobbet. Han lämnade 2000 kronor på bordet, sa att Maja från gatan skulle hjälpa mig, och stormade ut utan att ens titta på sin dotter. Jag svalde bitterheten och ammade Liv. På kvällen kom Maja, lagade mat och gick hem tidigt.
Jag sträckte mig efter Albins iPad som han glömt. När jag låste upp den kom ett meddelande från hans vän Oscar, som drev en resebyrå. Det stod att flygbiljetterna och hotellrummet till Gotland var klara för fem personer: Bertil, Ingrid, Albin, Linda och lilla Leo. Linda var Albins exflickvän som nyligen flyttat hem med sin son.
Ett andra meddelande avslöjade att han bokat rosenblad och vin för att fira årsdagen med henne, och att han skulle dölja allt för mig. Mitt hjärta frös. Jag fotograferade allt, sparade bevisen och raderade spåren. Sedan ringde jag min vän Saga, en advokat.
Hon blev chockad och sa att vi måste agera. Jag berättade om pengarna och huset. Hon bad mig kolla lagfarten. I kassaskåpet var den borta.
Nästa morgon kom Saga. Hon hade fått reda på att Albin försökt ta ett lån på en miljon kronor med huset som säkerhet, med planen att lura mig att skriva under en fullmakt. Pengarna skulle gå till Lindas skönhetssalong. Jag bestämde mig för att kämpa.
På åttonde dagen efter förlossningen vaknade jag av att Liv var gul och slö. Min mamma Agda kom trots sitt skadade ben, och vi åkte till akuten. Läkaren skällde på oss för att vi väntat för länge. Liv lades i kuvös för ljusbehandling.
Sjukhuset krävde 10 000 kronor i förskott. Det gemensamma kontot var tömt, så jag använde mina hemliga besparingar. Då ringde Albin via videosamtal. Han var på ett lyxhotell med rosenblad och vin.
Jag berättade att Liv var sjuk, men han viftade bort det och sa att det bara var fysiologisk gulsot. Plötsligt hörde jag en pojke ropa: ”Pappa Albin, mamma Linda säger att du ska öppna vinet. ” Lille Leo sprang in i bild. Albin försökte dölja det, men jag bad mamma filma allt.
Efteråt såg jag på Facebook att Ingrid postat bilder från Gotland. På en bild hade Linda ett guldhalsband, och lille Leo bar ett guldarmband med två chi – exakt det som mamma Agda gett till Liv, som Ingrid slängt. Jag åkte hem och upptäckte att armbandet var borta, och även min pappas antika klocka. Albin erkände att han gett armbandet till Leo och pantat klockan för 150 000 kronor för att ge pengarna till Linda.
Jag skrek att han inte hade rätt att röra min fars minne, och att han skulle få se när han kom hem. Saga och jag agerade direkt. Vi gick till banken, stoppade låneansökan och frös kontona. Vi gick till pantbanken, fick tillbaka klockan mot 150 000 kronor och upprättade protokoll.
Sedan lämnade jag in en ensidig skilsmässa och begärde interimistiska åtgärder. När Albin kom hem med sina föräldrar stormade de in. Bertil visade ett skuldebrev på 300 000 kronor som han påstod att Albin var skyldig honom. Men jag märkte att pappret var tryckt av ett förlag som bara funnits i tre månader.
Jag avslöjade förfalskningen. De försökte hävda att Albin ägde halva huset, men jag visade bevis på hans otrohet och undanhållna tillgångar. Till slut kastade jag ut dem. En månad senare kom Albin tillbaka, utmärglad och gråtande.
Linda hade lämnat honom när pengarna tog slut. Han bad om förlåtelse, men Liv skrek när hon såg honom. Jag stängde dörren. I rätten fick jag allt: skilsmässa, vårdnad om Liv, huset, och 300 000 kronor tillbaka.
Albin skulle betala underhåll, men han försvann efter två månader. Ett år senare firade vi Livs ettårsdag i ett nyrenoverat hus. Min mamma var frisk, min verksamhet blomstrade, och jag kände mig fri.
Jag insåg att att lämna en usel man inte var ett misslyckande, utan en början på ett bättre liv.
