Doften av chokladkaka låg fortfarande kvar i köket när telefonen ringde. Frida tittade på klockan – halv nio på kvällen, alldeles för sent för trevliga samtal. Hon svepte åt sig luren och fick höra en röst hon inte hört på över två år. Birgitta.
Axels farmor. Utan några inledande artighetsfraser sa hon: “Jag behöver träffa dig imorgon. Det gäller Axel. ”
Frida blev iskall.
Hennes son låg redan och sov, med den nybakade kakan orörd på köksbänken – den skulle firas dagen efter. Det var hans födelsedag, och Birgitta hade aldrig tidigare hört av sig. Inte efter skilsmässan, inte efter alla år av tystnad. Frida hade byggt ett nytt liv, byggt upp sin sjukhuskedja från ingenting, och hade lärt sig att hålla dörren stängd för det förflutna.
Men nu stod det förflutna på tröskeln och krävde något. “Varför just nu? ” frågade Frida, försökte hålla rösten lugn. “För att jag vet saker,” svarade Birgitta.
“Saker som skulle förstöra allt du byggt. Vi ses imorgon klockan tio. ”
Linan dog. Frida stod kvar med telefonen i handen, medan hjärtat bultade i bröstet.
Första gången på åratal kände hon sig inte som den starka kvinnan som överlevt allt. Hon kände sig som den unga svärdottern som aldrig dög. Vad visste Birgitta? Vad kunde hon använda emot henne?
Och varför väntade hon tills nu? Frida gick till Axels rum, stod där i mörkret och lyssnade på hans lugna andetag. Hon hade lovat sig själv att ingen någonsin skulle få skada honom. Men om Birgitta visste något om det förflutna – om det Frida grävt ner så djupt att hon nästan glömt det själv – så var ingenting säkert längre.
Hon skulle möta Birgitta. Men hon skulle inte komma obeväpnad. Hon skulle ta reda på vad hennes före detta svärmor visste, innan hon hann använda det.
Och hon skulle göra allt som krävdes för att skydda Axel – även om det innebar att konfrontera sanningar hon flytt från i åratal.
