Jag heter Birgitta Lindberg. För ett år sedan opererades min höft. Läkarna sa att jag skulle behöva rehabilitering i flera månader, och att jag inte skulle kunna bo ensam på klippan. Men jag var envis.
Jag var Birgitta. Jag gav inte upp så lätt. Min son Johan och hans fru Linea kom för att hälsa på. Linea, som kallade sig livsstilsprofil och hade 50 000 följare på Instagram, hade aldrig visat intresse för mig förut.
Men nu stod hon där, med ett leende som inte nådde ögonen, och sa att hon skulle flytta in hos mig tills jag var på benen igen. Jag protesterade. Jag sa att jag behövde lugn och ro för min rehabilitering. Men Johan, som alltid varit blind för hennes manipulation, övertalade mig.
Han sa att det skulle spara pengar, att Linea ville binda sig med mig. Till slut gav jag med mig. Den första veckan var en mästarklass i psykologisk krigföring. Linea var usel på hushållssysslor.
Hon brände rostat bröd, krympte mina kläder i torktumlaren och lämnade vattenringar på borden. Men det värsta var att hon flyttade mina mediciner. Jag hade mina blodförtunnande tabletter på nattduksbordet, men en natt vaknade jag av att de var borta. Jag var tvungen att släpa mig ur sängen, svettig och darrande, för att hitta dem på byrån tvärs över rummet, gömda bakom hennes smink.
När jag konfronterade henne nästa morgon, tittade hon upp från sin avokadomacka och sa att läkarna sagt att tabletterna kunde orsaka förvirring. Hon log och sa att hon bara hjälpte till. Jag visste att hon ljög. Hon spelade in mig när jag låg på soffan, med mobilkameran riktad mot mitt ansikte.
Hon berättade för sina följare att jag var grinig och glömde saker. Jag var inte senil. Jag var inte förvirrad. Men hon fick det att se ut så.
Jag konfronterade Johan på terrassen. Han såg utmattad ut, smalare än vanligt. Han sa att jag hallucinerade, att jag var paranoid för att jag hade ont och hatade att tappa kontrollen. Jag försökte förklara, men han gick därifrån.
På den tionde dagen av Lineas ockupation satt jag på terrassen och tittade ut över havet. Linea kom ut med två glas iste. Hon satte sig mitt emot mig och sa att hon hade tänkt på framtiden. Hon ville starta ett eget varumärke, ett livsstilsmärke, och behövde startkapital.
Hon sa att hon ville låna 500 000 kronor av mig. Jag hade redan betalat för Johans studielån, för deras bröllop, för deras hus. Jag sa nej. Lineas ansikte förvreds.
Hon kallade mig självisk och girig. Hon sa att jag inte kunde ta med mig pengarna i graven. Sedan log hon igen, som om ingenting hänt, och gick in. Två timmar senare vaknade jag av att huset var mörkt.
Hela fastigheten var strömlös. Jag hörde ett ljud från trappan. Linea hade lovat att ringa reparatören för två dagar sedan, men hon hade glömt det. Hon hade lämnat en lapp på dörren.
Jag var tvungen att ta trappan för att komma till elcentralen. Jag stod högst upp på trappan. Det var kolmörkt. Jag sträckte ut handen för att hitta räcket, men det fanns inte där.
Linea hade tagit bort det. Jag tappade balansen och föll. Jag minns att jag slog i huvudet, att jag hörde ett krasande ljud, och sedan var allt svart. När jag vaknade låg jag på golvet nedanför trappan.
Min vänstra arm var i en konstig vinkel. Jag kände blod på pannan. Linea stod över mig, med telefonen i handen. Hon filmade mig.
Hon log. Hon sa att hon skulle ringa ambulansen, men hon gjorde det inte. Hon stod där och filmade mig medan jag bad om hjälp. Johan kom hem och hittade mig.
Han var rädd. Han sa att läkarna inte var säkra på att jag skulle överleva de första 24 timmarna. Jag hade en blödning i hjärnan. Men jag överlevde.
När jag vaknade på sjukhuset, berättade Johan att Linea hade sagt att jag hade ramlat. Han sa att jag var förvirrad, att jag hade paranoida vanföreställningar. Han trodde inte på mig när jag sa att Linea hade tagit bort räcket och filmat mig. Men kriminalinspektör Anders Nieman trodde mig.
Han kom till sjukhuset och lyssnade på min historia. Han sa att folk vanligtvis inte polerar sina trappor klockan två på natten. Han hade hittat oljespår på trappan. Han sa att Linea hade blivit slarvig, att hon trodde att hon var smartare än alla andra.
Jag flyttades till ett rehabiliteringshem. En dag kom Johan med en advokat. De hade ansökt om interimistiskt förvaltarskap för mig. De sa att jag hade en kognitiv episod, att jag inte kunde ta hand om mig själv.
Jag vägrade skriva under. Jag sa att jag var vaken och klar i huvudet. Men de lämnade in ansökan ändå. När de gick, fick jag ett meddelande från banken.
Linea hade försökt göra ett köp på 145 000 kronor. Hon hade använt mitt kort. Hon trodde att jag skulle dö. Hon spenderade pengarna på en rullstol och andra saker.
Jag ringde kriminalinspektör Anders. Han kom till rehabiliteringshemmet med fyra uniformerade poliser. De grep Linea i lobbyn. Hon skrek att hon var influencer, att hon hade följare, att hon kände drottning Silvia.
Men de satte handfängsel på henne och släpade ut henne. Rättegången började fyra månader senare. Linea hade anlitat en dyr advokat. Men åklagaren hade videobevis.
Linea hade filmat mig när jag föll. Hon hade filmat sig själv när hon hällde olja på trappan. Hon hade skrivit meddelanden till sin väninna där hon sa att hon skulle bli av med mig och få pengarna. Linea försökte förneka allt.
Hon sa att hon älskade mig, att hon bara ville hjälpa till. Men rätten såg igenom henne. De dömde henne för grov misshandel och grov fridskränkning. Hon skrek och grät när de läste upp domen.
Hon vädjade till Johan, men han tittade bort. Jag satt i rättssalen med rak rygg. Jag ville att hon skulle se mig. Jag ville att hon skulle veta att hon inte hade vunnit.
När de förde ut henne, kände jag för första gången på månader en liten njutning. Hon skulle inte komma tillbaka.
