Erik Bergström höll upp det gulnade pergamentet över huvudet och mötesrummet tystnade. Anna stod kvar med moppen i hand, vattendroppar som föll mot marmorgolvet. ”Jag ger dig min månadslön om du kan översätta det här”, sa han och log brett. De fem cheferna vid bordet vände sig om, och Sofia Nilsson höjde redan sin mobil för att filma.
Erik tog några steg nerför glastrappan, de dyra skorna ekade mot varje steg. ”Medeltida latin”, fortsatte han och viftade med dokumentet framför hennes ansikte. ”Inte ens min privata översättare kunde klara det. ”
Anna tittade på texten.
Gotiska bokstäver, märkliga symboler i marginalerna, blekt bläck. Hon kände igen varenda stavelse, varenda grammatisk konstruktion. ”Varför skulle jag göra det, herr Bergström? ” frågade hon lugnt.
Han skrattade och ryckte på axlarna. ”För att du behöver jobbet. Och för att jag tycker att det är roligt. ” Lars klappade långsamt händerna, och de andra skrattade med.
Karin, sekreteraren, sänkte blicken i hörnet. Erik lutade sig närmare och höll pappret bara centimeter från hennes ögon. Lukten av mögel steg upp. ”Trettio sekunder.
Ge mig ett enda korrekt ord. Ett enda. ” Anna kramade moppskaftet hårt. Hjärtat bultade, men hon tvekade inte.
Hon hade sett den här typen av handskrift förut, i en annan tid, i ett annat liv. Hon svarade med ett ord. Ett ord som fick rummet att bli helt tyst. Erik stirrade på henne, sedan ryckte han på axlarna och kastade dokumentet på glasbordet.
”Folk som du borde inte ens titta på sånt här”, sa han och vände ryggen för att gå uppför trappan. Anna kände hur blicken från alla i rummet vilade på henne, hur Karin inte längre satt i hörnet utan reste sig. Erik stannade på översta steget och vände sig om med ett hånfullt leende. ”Tvåhundratusen kronor om du översätter tre rader.
Men misslyckas du, skriver du på din uppsägning. ”
Anna såg hur de andra cheferna skruvade på sig, hur Sofia zoomade in med kameran. Hon tänkte på sin lön, tolv tusen i månaden. På bostadsrättsavgiften, på alla år.
Hon sänkte blicken mot pergamentet igen, och där, i marginalen, såg hon något som fick hennes puls att lugna sig. Anteckningar med hennes egen handstil, tjugo år gamla. Hon gick hem den kvällen och kopplade upp sig på pensionatets internet. Klockan 20:45 öppnade hon ett tomt dokument.
Tjugo minuter senare var översättningen klar, ord för ord, utan en enda felstavning. Hon tryckte på skicka och skrev en kort rad om inspelat erbjudande. Nästa morgon kom meddelandet, korthugget, om att han skulle möta henne i medbyggnaden klockan 13:40. Hon kom tjugo minuter tidigt.
När Erik äntligen dök upp stod Karin redan där med pergamentet i händerna. Hon höll upp det mot ljuset och granskade det länge. ”Det här dokumentet är värt fyrtiofem miljoner kronor”, sa hon och vände sig mot Erik. Hennes röst var kall som is.
”Och du erbjöd henne tvåhundratusen som ett skämt. ” Erik bleknade. Karin fortsatte: ”Hon kan begära mycket mer än så här om det går till domstol. Inspelningen har redan sextiotusen visningar.
”
Anna stod tyst bredvid. Hon tog fram checken ur fickan, vek upp den och tittade på siffrorna. Tvåhundratusen kronor. Hon stoppade tillbaka den, log mot Erik och gick mot dörren.
Innan hon lämnade rummet vände hon sig om en sista gång. ”Du skulle ha frågat vad jag gjorde innan jag började städa här”, sa hon. ”För tjugo år sedan översatte jag dokument som det där åt företag som ditt. Till tolv tusen i månaden.
”
